15 Maj
Longyearbyen

Vad kul, dags att summera ännu en Svalbardsexpedition. Även denna så full av mäktiga djurmöten och upplevelser som näst intill är obeskrivbara.
Jag är inte en så duktig författare så jag kan sätta ord på allt fantastiskt jag fått vara med om, så det får återigen bli genom många bilder.

Det kändes skönt att vara ”rutinerad” Svalbardsfarare när jag slet med packningen hemma. Fotoutrustningen var inga problem(den här gången fick stativet stanna hemma), men det var lite svårare att packa rätt kläder. Trots att maj är en vårmånad, så innebär det inte att temperaturen är särskilt hög på Svalbard. Nu kunde jag ju inte låna utrustning av Fredrik, så det gällde att allt kom med. Tog kontakt med Mieze på M/S Origo för att kolla att Svalbardsoverallen fortfarande fanns till låns på båten. Och när jag fick det bekräftat så kunde jag slänga ut mycket av de varma kläderna. Fick även veta av henne att Emil skulle vara kapten, och att det fanns ytterligare några besättningsmedlemmar kvar från i höstas. Skall bli roligt att träffa dem igen!  Pratade även en hel del med Harriette från förra Origoturen, eftersom även hon skulle ut på en ny expedition samtidigt som jag. Tyvärr inte på samma, men vi skulle hinna träffas i byn innan hon gav sig iväg en dag tidigare än jag.
Eftersom jag halkade in på resan så sent, kunde jag den här gången inte välja o vraka bland flygavgångarna. Därför fick jag flyga upp två dagar innan Origo skulle lämna kaj, samt "vara tvungen” att stanna ytterligare en dag efter återkomsten till Longyearbyen.  Boende i byn fick jag hjälp av Fredde att fixa, som utnyttjade sina vänner i byn. Tack snälla Linda och Einar för att jag fick våldgästa er!
Även den här gången övernattade jag hos Helena, så jag skulle slippa nattbussen upp. I går var det bökigt att släpa på alla väskorna (stor trunk med kläder, datorväska och fotoryggsäck) som sammanlagt vägde drygt 35 kg, på Oslo Buss-och Centralstation. Men det var desto skönare att få skjuts ut till Gardermoen i morse.  Den här gången, när jag inte hade en massa ostar och andra konstiga prylar till Fredde i handbagaget, gick säkerhetskontrollen som en dans. För att kunna ta med något extra kilo blev det flyg upp till Svalbard med SAS. Enda nackdelen är som jag tidigare nämnt, mellanlandningen i Tromsö där alla måste gå ur planet med allt handbagage för att sedan gå ombord igen.

När vi landade i Longyearbyen var vädret detsamma som när jag åkte härifrån i höstas. Gråmulet och kallt med lite snöflingor i luften. Blev hämtad vid flyget av Linda o Einar, vilket jag verkligen uppskattade. Det här var första gången jag landat här som jag inte fotade isbjörnsskylten. Efter att ha installerat mig hemma hos dem, gav jag mig ut i byn. Det kändes verkligen konstigt att inte ha Fredrik här uppe, en riktigt stor saknad. Vi har fått uppleva så mycket tillsammans på ön så det kändes nästan fel att vara här utan honom.

Jag följde huvudgatan ner mot Radisson, där jag träffade på Harriette. Hon skulle ut på en biltur med sin grupp, men vi bestämde att vi skulle träffas i morgon förmiddag. Efter att ha värmt händerna inne på hotellet fortsatte jag ner mot skoteruthyrningen och Adventfjorden. Här syntes det verkligen att byn nu befann sig mitt emellan två årstider. Skotrarna stod uppställda på barmarken, samtidigt som några båtar och fyrhjulingar var framdragna.

Ännu finns det lite skoterspår kvar i issörjan, men nu är det nog snart färdigåkt för säsongen.
Adventdalen förbereder sig nu på att ta emot alla häckande fåglar som är på väg upp mot Nordpolstrakterna.

   
Trots att det verkligen var råkallt här nere vid vattnet var det ett väldigt liv på Snösparvarna. De hade onekligen vårkänslor och kvittrade för fullt.
De verkade trivas nere vid skoterparkeringen, där det finns gott om bra sittplatser för att spana in läget.

Vy upp mot byn. Här syns årstidernas kamp mot varandra. Tänk om midnattssolen fått lysa upp byn, så mycket varmare och mer vårlikt allt sett ut.

Att det finns ett fröhus i Longyearbyen innehållande fröer från alla världens växter hade jag ingen aning om före mitt första besök här uppe. Men eftersom det inte är öppet för turister så har jag aldrig brytt mig om att gå dit. Men nu har jag i alla fall sett ingången till detta ”jättereservlager”.

Efter ett par timmars vandrande runt i byn började jag bli hungrig, och det kändes som om en Svalbarburgare skulle sitta fint. Sagt o gjort jag tog sikte på Svalbar, och trots att det var hyfsat fullt blev jag visad till en plats. Men sen hände absolut ingenting……. Tydligen hade jag blivit osynlig för personalen gick bara förbi utan att verka se mig. Fick inte ens beställa något att dricka. Fullt, javisst, men har personalen tid att stå långa stunder vid baren och skoja med varandra utan att se mina försök att ta kontakt så är det dåligt. Det hade inte hänt på Fredrik och Johans tid som bartendrar där. Efter en halvtimme fick jag nog och gick över till KROA istället. Här var det också fullt, men jag blev snabbt erbjuden en plats vid bardisken, och inom två minuter hade jag fått min öl. Middagen var jättegod även om det nu inte blev någon burgare. Att vara på KROA utan sonen var också en konstig och tom upplevelse…..

Mätt och belåten beslöt jag mig för att se hur det såg ut på det stället som lavinen drabbade så hårt i december. Nerifrån syntes det ingen skillnad, men gick man runt slog det fruktansvärda emot en. Här var flera hus borta, och rörledningar stack upp ur marken och påminde om katastrofen. Och i bakgrunden tronade Sockertoppen…… Har onekligen en slags hatkärlek till den toppen efter vårens incident.

De för byn så typiska husen. Härifrån såg dock allt ut som vanligt….

         

Men här slogs man av det fasansfulla som hänt.

Den här platsen var det bara tragiskt att besöka, så jag började snart dra mig hemåt.  När jag passerade Nya Svalbard hotell, kändes det riktigt roligt att få se resultatet. Har nu fått förmånen att följa bygget från bara pålar i marken till färdigt hotell. Ser ju riktigt fint ut!

  

Blev en hyfsat tidig kväll där resan tog ut sin rätt. Lyckades dock tajma in dagens få solstrålar när de skymtade fram bakom Platån.  Sämre utsikt kan man ha från sin balkong!